Mitt namn är November jag är 19 år och kommer från Eskilstuna men bor för tillfället i Linköping, där jag pluggar till massör och pt. Det är ytterst oklart vad jag vill bli när jag blir stor, men jag vet att jag brinner för träning och hälsa, så det får sätta kursen i mitt liv just nu. Jag trivs såklart bra på gymmet men är också en sån person som trivs bättre hemma i sängen än ute bland folk och jag kan därför ibland vara lite svår att lära känna. Denna veckan är det som ni redan förstått min tur att skriva här på teambloggen och det ska verkligen bli jättekul att dela med mig lite mer av vem jag är och hur jag kom in på det här med fitness, så förbered er på ett långt inlägg.

Jag har varit aktiv och tränat ända sen jag var liten, jag testade på en del sporter innan jag fann friidrotten, som jag fastnade för när jag var ca 6-7år och höll igång med i cirka 6 år. På högstadiet blev jag skoltrött, och fick under en period verkligen kämpa för att klara skolan överhuvudtaget, vilket innebar ett uppehåll från friidrotten, ett uppehåll jag inte tog mig tillbaka ifrån. Jag tyckte det var skittrist att börja om på nytt och ständigt vara lite sämre än mina kompisar, så jag la av. 
 Det var först när jag hade åldern inne för att skaffa gymkort, något jag hade drömt om länge som jag drog igång med någon form av träning igen. Jag fixade ett kort på det billigaste stället i stan och jag hade ingen aning om hur man styrketränade, så jag spenderade mest tid i maskinerna och på löpbandet. Jag brukade springa ca 1 mil varje dag innan skolan och de flesta tyckte väl att jag var rätt knäpp, men jag älskade utmaningen av att vilja se tiden bli mindre och mindre för varje dags slit. Det var först när jag bara hade en månads medlemskap kvar på gymmet som jag vågade mig in i rummet med de fria vikterna, jag var där tidigt på mornarna för att undvika att stöta in i någon annan och sakta men säkert lärde jag mig behärska några få övningar. När gymkortet gick ut förnyade jag det inte utan jag höll igång med wing shun som jag börjat med bara några månader tidigare.  Men det var inte riktigt hållbart, jag började på riktigt drömma om att jag var på gymmet och jag insåg att det var dags att skaffa ett nytt kort. Denna gång på ett nytt ställe med sällskap, min kära vän Ludvig som var lika mycket nybörjare som jag. Vi var ivriga att lära oss nya saker och puschade varandra till utveckling och jag kände för första gången att det här är något jag verkligen är bra på, vilket jag inte känt inom sporterna jag tidigare varit aktiv inom, vilket är lite sorgligt men sant. Och det var någon gång under den här perioden som den första bikinitävlingen arrangerades i sverige, jag kommer ihåg att jag tänkte att det där vill jag göra och sen dess har det nog varit målet. Då var det dock bara en dröm jag försökte nå på egenhand men jag vågar ändå påstå att jag lyckades bygga upp mig en liten grund, bara genom kunskap jag själv absorberat från olika håll. Men jag insåg också att det skulle krävas mer än så och jag tror att anledningen till att det tagit så lång tid för mig att ta tag i det på riktigt till stor del varit den ekonomiska aspekten. Det är en dyr sport att hålla på med, speciellt om man inte är den mest erfarna. Samtidigt har känslan av att jag inte är tillräckligt bra funnits bakomliggande, det var faktiskt först när Nathalie tävlade som jag själv insåg att det faktiskt går att göra mer än att bara drömma, trots att jag var lite svartsjuk på henne i början. Jag insåg att man inte måste vinna första tävlingen man ställer upp i och jag började tänka mer strategiskt och gjorde upp en plan för att faktiskt få tummen ur röven. Nu sitter jag här bara 10 veckor ut från tävling, med coach, bikini och ett underbart stöttande team i ryggen och kan inte riktigt fatta att det verkligen kommer att hända, snart står jag där på scen.