Tyvärr så fanns det en period i mitt liv där det inte fanns någon som helst kvalité alls. Ångest varje dag och bara panik/gråt över att man inte dög. Jag var dålig och alla andra var helt enkelt bättre. Känner redan hur mina tårar börjar komma fram när jag skriver detta för jag har faktiskt aldrig pratat ut ordentligt med någon om mina ätstörningar. Jag tror att det här är bra för mig samtidigt som jag kanske kan hjälpa någon annan där ute.

Jag har alltid varit petig med maten sedan jag var liten. Hatade konsistensen på många maträtter och jag hatade grytor där jag inte såg vad som egentligen var i. Det handlade inte om kroppskomplex då utan var bara det att jag var petig och bara åt det jag verkligen gillade. Jag har däremot alltid varit en godisråtta. Sprang ofta hem till farmor efter skolan när jag var liten och så bjöd hon på pannkakor och godis haha! 😍

Under sommarlovet när jag var 13 så bestämde jag och tre tjejkompisar att vi skulle ha ett godislöfte för skojs skull ( det skulle tyvärr inte bli så skoj för mig framöver). Vi skulle skippa godis och försöka dra ner lite på onödigt socker. Vi skulle även börja träna mer tillsammans. Eftersom att det var sommar så körde vi fysträningar istället för ispass då ishallen var stängd och det inte var konståkningssäsong.

Till en början höll jag mig undan från godis, var ute och sprang ibland och körde konståkningsfys. Veckorna gick och tillslut rörde jag inget med socker. Jag drack inte saft, åt inte söta flingor, åt aldrig kakor/glass eller sånt man kan tänka sig är lite sött. Det värsta var att jag senare inte kunde äta vanlig mat. Jag hatade vanlig mat. I skolan tog jag små portioner som jag ändå knappt rörde och åt ofta knäckemackor istället. När jag var hemma så åt jag lite ändå för att inte få frågor men jag minns att jag fick ångest om jag åt efter kl 15:00, jag fick för mig att jag inte skulle äta på kvällarna.

Sommaren efter var den värsta sommaren i mitt liv. Jag var ute och sprang varje dag. Jag åt frukost (smörgås, lite fil), sedan åt jag kl 14 (smörgås) och sen åt jag inget mer. Det var ganska lätt att lura pappa om att jag hade ätit. Minns att veckorna hos mamma var jobbiga för hon kunde fråga om jag inte tog mat. (Mina föräldrar har varit skilda sedan jag var 5år).

Jag tittade mig i spegeln hela tiden, vägde mig minst 3 gånger varje dag, jag gjorde 200 situps om dagen, jag köpte bantningstabletter som jag åt varje dag, jag blandade vinäger med vatten för att jag hade hört att det skulle få en att gå ner i vikt och jag köpte laxeringsmedel.

Jag och mina kompisar brukade ofta skjutsa varandra på cykeln under sommaren. Jag kommer ihåg att jag ofta kunde välja att springa bredvid när de skjutsade varandra. Allt för att springa så mycket som möjligt. 

Minns att jag var hungrig en kväll och eftersom att klockan var efter 15 så ville jag egentligen inte äta men jag var så hungrig. Jag åt 1 äpple och 1 banan då och ångesten efteråt var hemsk. Jag ångrade mig och jag hatade mig själv för att jag hade ätit det där.

Jag läste mycket på bantningssidor där det stod att man kunde följa en äppeldiet. Jag började äta mycket äpplen om dagarna och knappt vanlig mat. Många skrattade och sa "Gud vad du verkar gilla äpplen Elina!" Men ingen förstod varför jag egentligen åt äpplen. 

Ett annat minne jag har var när jag gick i 8:an i skolan. Vi skulle kolla film på en lektion och man fick ha med sig snacks/godis om man ville. Jag hade såklart inte med mig något. En av mina tjejkompisar frågade om jag inte ville smaka lite av hennes choklad. "Nej tack det är bra" svarade jag. En av killarna i klassen sa då "Men Elina varför vill du aldrig äta godis?" Jag såg att några började vända sig och titta på mig så jag tog en godisbit för att inte få fler frågor. Jag svalde godisen och gick sedan snabbt ut ur klassrummet. Jag sprang till toaletten och grät. Minns att jag ville kräkas då men SOM TUR VAR så har jag alltid sedan jag varit liten haft sådan fobi för att kräkas. Jag är så glad för det för annars hade jag nog stoppat fingrarna i halsen många gånger.

En sommar så var jag och en tjejkompis i sundbyholm. Jag såg några tjejer som låg en bit ifrån oss. Minns att jag skämdes för att jag tyckte att de hade så fina kroppar och jag hatade min egna fula "feta" kropp. Jag sa till min kompis "åh vad de där tjejerna är fina, de är verkligen perfekta". Hon svarade: "Elina om du börjar äta mer så kommer du se ut sådär med". Jag fick alltså för mig att jag var större än de tjejerna trots att jag var hälften så stor. Det är LÄSKIGT vad man kan bli blind. Fyfan..

På ett konståkningsläger i Tjeckien så fick jag höra av min tränare att jag verkade så trött hela tiden. Det var inte förrän några år senare som jag förstod att det var pga att jag åt för lite. Jag älskade träningslägren men jag hatade att jag var tvungen att äta vanlig mat då eftersom att vi alla åkare och tränare åt tillsammans. 

Mina ätstörningar började som sagt lite smått när jag var 13, det var som värst när jag var 14-16. När jag var 16 var jag hemma hos en kompis och hon tog fram en tidning där hon hade läst om ätstörningar. Hon sa att hon var orolig för mig och att hon märkte vad jag höll på med. Det där var en räddning för mig. Jag hade kvar ätstörningarna och all ångest om min kropp fram tills ca 18/19 men efter att hon sa sådär så började jag försöka bättra mig och sakta men säkert så klarade jag av att äta lite vanlig mat trots att jag mådde dåligt av maten och hatade det. Jag fattar inte att jag tog mig ur det på egen hand. Jag var jävligt envis antar jag.

Jag vet precis varför det blev som det blev för mig. Jag kan inte göra något "lagom". Jag går alltid in för hårt för saker.. Vilket kan vara bra ibland men i det här fallet blev det min mardröm. Jag hatade min kropp över allt annat. Jag har alltid varit ganska muskulös i byggden och det gillade jag inte alls. Jag tyckte att jag var för stor och mina muskliga konståkningsben var hemska.

Jag hoppas verkligen att om någon av er som läser detta känner igen er någonstans så ta till er det jag skriver nu:

SLUTA UPP NU! Sluta med det du håller på med. Vill du slösa tid av ditt liv? Vill du lägga ner tid på att hata dig själv och förstöra din kropp? Ätstörningar/ortorexi/bulemi är sjukdomar som folk DÖR av. Hör ni? Man kan faktiskt dö av det om man går för långt. Vill du svälta dig själv? Om du är tjej, vill du kunna ha barn i framtiden? Jag kan inte lova dig att du kommer kunna få det om du går det här spåret. Om du ändå lyckas få barn; vill du att dina barn ska se sin mamma sakta men säkert ha ihjäl sig själv? Snälla lyssna. Jag vet precis hur svårt det är och hur besatt man blir av det här. Man står vid spegeln och drar tag i fettet (egentligen skinnet) som man har runt magen. Varför är man en bättre person om man är smal? Jag tycker inte att vi ska falla för alla måsten som media och samhället skickar ut. Jag gillar verkligheten. Man ska ta vara på livet och njuta av sina nära och kära. Man ska ha roligt och göra det man tycker om. Vill man hellre lägga ner allt fokus på att vara så smal som möjligt? Tro mig, när du ligger på dödsbädden kommer du ångra dig. Du kommer ångra dig att du inte prioriterade viktigare saker i livet.

ÄLSKA DIG SJÄLV❤️

DU ÄR VACKER❤️

Några kilo hit eller dit gör ingenting alls. Om någon bryr sig om din vikt så är den personen inte värd din tid alls!

Här har ni en Elina som la ner precis all sin tid på att se sig i spegeln, hata sig själv, svälta sig själv, träna maniskt varje dag. Ett liv fyllt av ångest. Trots att jag la ner all tid på min kropp så hatade jag min kropp.

Här har ni en Elina som fortfarande tränar i princip varje dag. Skillnaden är att jag tränar för att jag ÄLSKAR DET. Det gör mig lycklig. Jag la ner 5-6 år på att hata min kropp och ha ångest varje gång jag åt något. Jag är så jävla klar med det där nu! ALDRIG MER! Idag äter jag ordentligt med mat för att jag vet att jag behöver det och för att jag älskar mat! Jag väger mig inte för jag mår inte bättre av att titta på en jävla siffra. Jag lägger inte ner onödig tid på att noja över min kropp. Jag älskar min kropp och mig själv.