Måendet bakom stängda dörrar
Anyway tänkte jag slänga fram sista inlägget för min del, sen får vi se om det blir fler bloggveckor framöver😃 "Måendet bakom stängda dörrar" är ämnet och jag tänkte sätta igång på en gång trots huvudvärk och både förkylning och en förjävlig hosta!
Att våga erkänna
Mitt största misstag var för mig i början att inte våga vara ärlig med att jag inte mådde bra. För mig har styrka alltid varit att delge mig om tankar och känslor, det har varit en av mina starkaste sidor.. Men trots det så var det något som tog stopp! Jag fick för mig att styrka var glödje, utåt. Varesig ett krig föregick inom mig så handlade det endast om att se allt med ett leende! Folk frågade "hur går allt?" ENKELT!!! Svaret var ju såklart "Lätt som en plätt", inte svårare än så liksom! Tillslut insåg nog jag att det inte längre gick att lura kroppen med ett leende, det gjorde det bara tuffare. För med tiden kom vissa bakslag som tog hårdare än vad de kunnat göra, det liksom blev en match jag inte längre kunde styra. Därifrån valde jag att acceptera att man inte längre kunde dölja sina känslor, jag valde att ta tillbaka den bild av styrka jag en gång haft. Med veckor som gick önskade jag att det hade blivit lättare.. Men som jag tidigare sagt "Hade det varit lätt så skulle alla göra det" & det är sanningens ord. För varje vecka som gick, för varje vecka scenen närmade sig så blev det tuffare & tuffare. Jag erkände att jag inte mådde bra.. För folket runtomkring mig, min pojkvän (framförallt), min familj, hans. Men lättare blev det inte.
Slitet som fick tankarna i fel riktning
I samma veva som jag började erkänna för folket att måendet inte var det bästa hela tiden så började nojjan allt mer komma. Jag pratade med Zabina under en formkoll där hon sa "Pw varannan dag, högintensiv cardio varannan. Men OM du någon dag har kvar lite extra energi efter passen de dagar du kört pw, släng in extra cardio men då MAX 20 min", okej sa jag samtidigt som tankarna kring att jag får köra dubbel cardio om dagarna rullade runt i skallen på mig....
Tillbaka till ämnet ovan, jag började inbilla mig att orken ALLTID fanns helt plötsligt (fast jag innerst inne egentligen var så utmattad) så dubbel cardio, det blev det.. Vaaaarje dag! Och inte bara de där MAX 20 minutrarna utan i mitt huvud lät det "20 min till gör mig bara 20 min slankare"... "Nej men nu är jag ju närmre 60 min än någonsin, äsch vi kör 20 till!".. Ja ni kanske hör hur fel mitt tankesätt tillslut blev. Och för er som inte känner mig så bra så är jag en människa som ÄLSKAR MAT, jag har alltid haft en sund syn på både det och träning men någonting la slint.
Nästa formkoll som då var några veckor senare, den gången blev Zabina så chockad över resultaten att tårar kom. Jag blev själv chockad och SÅ STOLT över hennes reaktion! Jag som inte trott att någonting hänt sen sist (ja ni hör ju hur blind man är)😳 så jag klappade mig på axeln och kände mig duktig!! Aldrig att jag skulle dra ner på detta nu...
...men inte nog med det började jag nojja mer kring maten istället! Saker jag fick(!!!) äta gav mig magont och ångest, jag fick känslan av att all slit jag lagt ner gick förgäves om jag åt/drack det jag blev tillåten att äta. Jag valde att ta bort allt som hade med godis att göra av egen vilja för att jag tyckte det var onödigt. Åt under mina påfyllningsdagar men inte alls så jag kunnat äta.
Jag minns så väl den gången jag var otroligt hängig (som jag väldigt ofta var) under en formkoll när tillochmed Zabina märkte det tydligt. Denna gång var hon stolt över de resultat jag åstadkommit sedan senaste gången vi checkat läget så hon sa åt mig att köpa en färskpressad apelsinjuice (Brämhults) och hälla i mig för C-vitaminernas skull men även som en "belöning". Jag står där med flaskan i handen och säger till Emil "nej jag kan inte dricka den här, jag kommer sumpa allt slit jag lagt ner"... Juicen åkte ner, det gjorde det! Men tid tog det & det tog emot.
Jag vill avsluta detta inlägg nu, för i ärlighetens namn så mår jag dåligt över hur sjukt detta låter. Att tänka eller prata om ett mående kan vara lätt, man går inte ner mycket på djupet egentligen.. Nu när jag skriver så skriver jag från hjärtat, alltid. Detta är en sanning jag NU insett är en förjävlig en. En jag aldrig insett varit så fel förrän nu. Kanske detta var ett sätt att få mig förstå vad som faktiskt djupt inom mig började hända.
Till er alla där ute. LYSSNA på de ni har runtomkring er, ha en sund syn på träning & mat & glöm inte att ett leende inte kanske alltid behöver betyda "jag mår bra", det kanske snarare är ett rop på HJÄLP! Var vaksamma, för i detta samhälle vi lever i just idag så är träningen väldigt stor i mångas vardag. Låt INGEN bli sjuk av något som kan stärka på så många bra sätt. Kärlek till er alla❤️